För snart ett år sedan gick min mormor bort. För några
månader sedan fick pappa en stroke. Det är en del av livet att människor i vår närhet blir äldre och sjuka. Vi svenskar har sedan länge sett det som självklart att våra äldre är värda professionell omvårdnad betalad ur vår gemensamma kassa. Ingen som är gammal och sjuk ska vara beroende av anhörigas välvillighet.

Så vad händer nu? Carema cares chefer får bonusar och Maria Larsson svamlar om civilkurage. Det duger inte. 40-talisterna är många och deras barn kommer inte acceptera att mamma och pappa behandlas som en budgetpost.

I samtalen hör jag berättelser om ökad stress och oro. Man vill vara dotter och son, inte handläggare och undersköterska. Man vill inte bollas runt mellan hemtjänst, primärvård och akut. Man möter personal som inte räcker till. Du förväntas rycka ut när både förskola och hemtjänsten ringer. Det känns som det är dags att prioritera de äldre och deras anhöriga när vi pratar om vilket Sverige vi vill ha.

P.s 1  I Norge gick det bra för Arbeiderpartiet i senaste kommunvalet. Ett av deras viktigaste budskap var att utbyggnaden av äldreboenden skulle fortsätta.

P.s 2 Var det inte Kristdemokraterna som skulle vara alliansens sociala röst?

Annonser