Som lärare jobbade jag dagligen med alla dessa duktiga tjejer. De dömde sig själva, sitt utseende och sina kroppar allt för hårt och de förväntades vara och bete sig på ett speciellt sätt. Framförallt relaterade de alltid till sig själva utifrån hur killarna bekräftade dem. Som relativt ung kvinna och nyexaminerad lärare blev det naturligt att många kvinnliga elever sökte sig till mig. Vi diskuterade och jag peppade. Med min egen tonårstid i minnet garanterade jag lite lagom hurtigt att det kommer att bli bättre.

– Du mognar i både kropp och själ. Du lär dig att acceptera dig själv och dina defekter. Du skaffar dig en utbildning, ett jobb och en inkomst utan problem. Du lär dig styra över din egen kropp och du är fri att välja vilken man eller kvinna du vill. Detta är trots allt Sverige på 2000-talet.

Mitt i allt peppande kom en eftertanke. Killarna jag pluggat med och som nu var mina lärarkollegor tjänade oftast mer än jag. Sedan kom ytterligare en eftertanke. Det handlade inte bara om löneskillnaderna. Min och mina utbildade tjejkompisars tillvaro gick fortfarande ut på att vi allt för ofta skulle anpassa oss. Normerna fanns fortfarande där på tjejmiddagarna, vid krogbesöken och på arbetsplatsen.

Jag bet ihop och fortsatte att peppa skolans unga tjejer. Sambolivet och föräldraskapet smög sig på. En del av oss blev mammor och därmed ständigt ifrågasatta och inspekterade. Vad vi än gjorde så räckte det inte. Papporna kom lättare undan och tog ytterligare steg i karriären.

Det räcker inte att försäkra alla dessa unga tjejer om att det blir bättre automatiskt. Säg så här istället:

– Du kan nå hur långt som helst men du behöver vara medveten om normerna. På vägen mot dina drömmar hjälper det om du skaffar dig ett nätverk, en bra chef och en jämställd relation.

Annonser